DEN FÖRSTA VÅRDAGEN

 
Jag minns inte när januari senast kändes som vår. Ärligt talat så tror jag inte att jag upplevt en sån här januari tidigare, inte som jag minns. I skogen sjunger vårfåglarna, snödropparna vid hussidan har kikat fram och isgatorna har smällt undan. Det känns som april, i januari. Utanför fönstret nu är det en rosa solnedgång och allt fick en varm ton. Det är svårt att inse ( och acceptera ) att detta ändå inte är vår. Det kommer komma snö. Snöstormar kommer ryta precis utanför och slita i husets alla väggar. Man kommer frysa om natten och sova med raggsockor. Man kommer halka runt på snöiga och isiga gator på morgonpromenaden med hunden. Vintern ligger på lur någonstans och väntar, laddar. Laddar upp för ännu en omgång, troligen ännu värre. 
Men just nu vill jag inte tänka på det. Jag vill hålla kvar vid mina vårkänslor ett litet tag till och därför kikade jag igenom bilder från förra våren, för att se vad vi har att se fram emot och längta efter.
 
 


Denna vårsol alltså. Och att sitta under sitt favoritträd och skriva, det är fint.

 
När dom här tittar fram under täcket av snö.

 
 
Årets första, alldeles för tidiga, bär. Som knappt smakar något i de flesta fall men man måste ändå. För att, liksom.
 
 
 
Kryssningar. Sitta på däck i solnedgång, i converse och munkjacka, och inte frysa. Ansiktet värms av solstrålarna och man bara njuter. 
 
 
 
När man kikar ut och världen ser ut såhär. Ingen snö och fåglar som sjunger.
 
 
 
Man plockar små solar och sätter dem i vaser.
 
 
 
Börjar också odla inför sommaren. Åh, jag har så många planer för trädgården i år! Ska fixa till plätten som inte används, sätta blommor, odla grönsaker. Ska även bygga en muminbro över diket som går genom halva trädgården, bygga ett valv av grenar och hönsnät som bönor och luktärtor ska få klättra på och lägga stenplattor till en gång. Och massa mer. Kommer fota under tiden, så man ser skillnaden sedan.
 
 
 
Köpte dessa på Ikea förra våren, smakade som att dricka ett träd. Fast utan socker. Och var inte alls gott.
 
 
 
Den här boken hittade jag på bokrean på jobbet och köpte med den i farten. Så himla bra! Tips på egengjorda oljor, hur du tar hand om din hy, hur man hanterar stress osv. Läs, läs, läs!
 
 
 
 
 
När isen släpper taget om havet och man spenderar den första vårdagen på klipporna.
 
 
 
Ännu ett boktips, denna gång en kokbok. 
 
 
 
 
 
Dagen man gör vårstädningen. Tvättar fönster, byter mattor, dammsuger, moppar golv ( så hela huset luktar såpa ), sorterar ut vinterkläder. Allt som har med vintern att göra ska bara bort, bort, bort.
Medan någon annan städar utomhus, krattar bort löv och gräs, städar undan spadar och snöskyfflar. När allt är klart tänder man en brasa av allt gammalt ris och grillar korv.
 
 
 
När man kan plocka blommor.
 
 
 
 
 
 
 
foto - fotografering - idé - idéer - inspiration - natur - trädgård - vinter - vår - vårkänslor - vårstädning

IT TOOK THE DEATH OF HOPE TO LET YOU GO


 

Snön utanför fönstret fortsatte att falla. Stora, tjocka flingor seglade vackert ner från den mörka himlen. I flera timmar hade det hållit på nu, snöfallet. Väderleksrapporten lovade fortsättning imorgon, " stor storm " sa de till och med. Men det gjorde inget.
För inuti henne rev en ännu större storm omkring, fastän hon för andra verkade helt lugn och sansad. Men på insidan, där för allt runt i minst fyrtio sekundmeter och allting rasade samman. Inget var där det borde, eller brukade, vara. Allt hade rasat.
Hon drog upp sina nakna ben mot bröstet och slog armarna om dem, hennes rutiga nattskjorta, som var en aning för stor, tinade sakta upp partiet av hennes ben som den rörde vid. Annars var hon kall ända ner till fötterna, där de gamla grå raggsockorna satt. Hon hade sett ut såhär i tre dagar nu, inte haft orken att bry sig om någonting. Folk ringde, kollade läget. Men hon sa att allt var okej. Hon lät okej, bestämde de sig för och tänkte därför inte mer på det. Men hade dom hört stormen inuti henne, då hade dom kommit rusande, fortare än dom någonsin sprungit förr. För hon var inte lugn. Hon var inte okej, inte sansad och inte bra. Absolut inte bra.
En tår rann ner från ögat. Ner över kinden och föll sen ner på den slitna, vita fönsterbrädan. Sen en till. Och en till. Innan hon förstod det så grät hon. Igen.
För insikten om att han nu, en gång för alla, faktiskt hade lämnat henne slog henne. Om och om igen, som en käftsmäll som man inte är beredd på. Men det slutade inte.
Han hade gått nu. De hade grälat, igen. Han skrek att han hade tröttnat, igen. Det fungerade inte längre, det skulle ändå inte gå. Dom var inte bra för varann och innerst inne visste hon det med, det skrek han. Igen. Som varje gång han gick. Men det här var annorlunda, den här gången var inte lik de tidigare. Han såg på henne, och det fanns inte där längre. Gnistan i hans ögon, den som hon alltid kunde se trots att han var arg. Även när han lämnat henne, som han gjort ett tiotal gånger tidigare, så fanns den kvar. Samma gnista som han haft när han blivit kär i henne. Samma gnista som funnits där den första gången han sa att han älskade henne. Samma gnista som funnits där alla första gångerna till någonting. Den fanns där, som ett säkert tecken på att hon var den han ville ha. Trots allt. Trots att de bråkade, trots att han gick ibland, trots att de skapade sin egen bubbla av kaos. Hans kärlek hade alltid funnits där. Och den hade alltid gjort så han kom tillbaka till henne, förr eller senare. För han kunde bara inte hålla sig borta, det var något magiskt med henne. Hon var hans akilleshäl. Han hade sagt det. Men den här gången fanns det ingen gnista i hans blick, inte ens en liten gnutta hopp kunde hon finna där. Bara mörker. En stor och kall tomhet, det fanns ingen antydan på känslor kvar. Inga känslor som helst, varken kärlek eller ilska. Bara en stor tomhet som stirrade tillbaka på henne genom hans klarblå ögon. Inga tårar.
Och det skrämde henne något så fruktansvärt.
Han brukade komma tillbaka, varenda gång. Det kunde ta allt ifrån någon dag till några veckor, men han kom alltid igen. Så hon väntade, och höll kvar vid det sista hoppet hon hade. Men det kändes konstigt, något stämde inte. Något var väldigt fel. Och fastän hon inte ville säga det högt till andra, så visste hon.
Det hade varit deras sista gräl.
I veckor höll hon masken, försäkrade folk i närheten om att hon visst var okej, det var sånt här som hände dem jämt. De bråkade och blev sams. Det hade varit så ända från början, för många år sedan nu. Aldrig någonsin hade deras resa tillsammans varit stadig och stabil särskilt länge. Och varje gång den var det, så väntade hon bara på att något skulle rasa deras lyckliga charad och kaoset skulle börja. Kanske var de bäst i kaos ändå? För aldrig hade de älskat varandra så mycket som när de skrek sig hesa.
Men nu, när dimman lättat en aning så förstod hon. Den där tunga känslan i hjärtat, den hon aldrig känt förut och därför inte kunde förklara, hon insåg vad som höll på att ske nu. Hela hennes kropp hade insett det, och värkte av förlust och saknad. Men hon höll envist kvar i det lilla strå av hopp hon hade. De säger att hopp är det sista som lämnar en människa, och de har helt rätt i det. Men medan vecka efter vecka passerade så sjönk det in, en liten bit i taget.
När hon gick förbi mjölkkylen på Ica; det var sista gången som de stod i hennes hall och skrek på varann.
När hon promenerade längs regniga kullerstensgator med fallna löv; det var sista gången hon kände hans värme när han höll henne medan hon frustade av gråt och ångest.
När hon köpte en kaffe på väg till jobbet en tidig och mörk novembermorgon; det var sista gången han skulle vara i hennes hem.
När hon lånade en faktabok på biblioteket; det var sista chansen hon hade att förklara hur hon kände för honom, hon skulle aldrig få en ny.
När hon satt i en mörk biosalong med en vän; det var sista gången han såg på henne med någon form av känslor i sig.
När hon köpte nya växter i den lilla blomsterbutiken för att hennes gamla hade dött; det var sista gången som hon sett sin bästa vän.
När hon sprang på det snåriga löparspåret i skogen; det var sista gången som hon skulle få höra hans röst, se in i hans ögon eller känna hans beröring.
När hon skyndade in på den lilla affären på hörnet innan de stängde för kvällen; det var sista gången som hennes lakan skulle dofta som honom.
När hon snubblade hem i för höga klackar en lördagkväll; det var sista gången som han älskade henne, för alltid.

När hon satt i fönstret, den kalla januarinatten medan snöstormen yrde utanför; det var den allra sista gången som han var hennes.
Och då brast det, igen. Fast värre än alla tidigare gånger, för nu hade varenda liten insikt fått chans att sjunka in och gro sig fast. Hon kunde inte undvika det längre, för det var den sanningen hon hade framför sig var hon än såg. Det var över nu. Det var verkligen över. Lungorna krympte, det gjorde ont att andas, hjärtat bultade både för hårt och för fort, tårar rann och det fanns inget slut på dem. Hon ville skrika, så högt hon kunde, bara skrika rakt ut. Men inget kom fram. Inget skrik, inget ljud alls, inte ens en hostning. Hon satt som paralyserad medan tårarna rann nerför hennes kalla kinder och föll ner. Träffade hennes ben, kanten på den mörkblå soffan, blötte ner hennes urtvättade nattskjorta och slog emot fönsterbrädan. Hon satt där länge och bara lät det ske. Det fanns inget hon kunde göra längre, han hade gett sig av. Han hade inte haft en tanke på att vända om, se hur hon mådde. Inte en tanke på att han förstörde hela hennes värld genom något, som för honom, verkade alldeles enkelt.
När andetagen lugnat ner sig, och hjärtat slutat slå dubbla slag, lutade hon sig tillbaka mot väggen, öppnade fönstret och andades in den kalla vinterluften. Den som är så rå och ärlig att man inte är beredd på det när man andas in, och nästan får en kallsup. Precis så som han var.
Hon satt där tills andning blev normal igen, tills tårarna plöstligt avtog och varje cell i kroppen inte längre värkte av psykisk smärta som blir så stark att den blir fysisk. Hon lät det sjunka in, ännu en gång. Han hade gått. Allt det som nu hade skett, hade varit för allra sista gången. Hon skulle inte längre få vakna bredvid hans rufsiga morgonhår, dela söndagarna med honom i soffan eller äta bakispizza på pizzerian två kvarter bort. Dom hade gjort allt det, många gånger om. Men ändå hade de inte överlevt varandra tillsammans. På något sätt sjönk det in nu, det han hade sagt när han gick den där oktoberkvällen. De skulle aldrig fungera ihop ändå. Dom hade försökt så många gånger men varenda gång slutade likadant, det gick inte att ändra och det var okej. För det var så de var, och det spelar ingen roll hur mycket man älskar någon om man är giftiga för varandra. För i längden så hade de ändå bara fortsatt såhär, år ut och år in, och hur skulle de kunna bli lyckliga då? Fem minuter av lycka vägde inte upp månader av tårar och gräl, hur gärna de än önskade det. Så det var dags, det var till slut dags att ge upp en gång för alla och helt enkelt inse att dom inte hörde ihop på det viset. Det fanns faktiskt inget enkelt med det alls, men det var sanningen. Som en kall vinterstorm som ryter och drar åt alla håll tills den får en att ge med sig. Exakt så kändes det.

 

 

 

 

 

hjärtesorg - kärlek, - novell - skriva - skrivet

2016-12-17

 
My favorite hello, my hardest goodbye.











foto - fotografering - frost - löv - macro - natur - snö - vinter