NÄR NÅGON GÅR SÖNDER
Del 1 av 2.
Jag anade nog aldrig då hur det skulle sluta mellan dig och mig, så abrupt och från ingenstans. Här gick jag runt och log mot främmande människor, jag svävade fram på moln av lycka och kände att inget ont kunde nå mig där. Jag trodde hela tiden att du kände likadant.
Det var en tisdag, jag hade jobbat till sju på kvällen och vid tjugo i åtta fick jag äntligen nyckeln i låset, vred om och hörde det gnisslande ljudet när dörren gled upp. Jag skuttade in i lägenheten, lycklig och förväntansfull. Hela vägen hem hade jag fantiserat ihop olika saker vi kunde göra ikväll, du och jag. Se den där dokumentären du ville se på kanal sju, gå en lång promenad vid vattnet, laga någon spännande middag ihop. Men när jag tänkte efter så spelade allt det där ingen roll, så länge jag fick spendera tid med dig. Hela dagarna längtade jag hem, till dig. För att få andas samma luft som du och äntligen få känna dina armar runt mig igen.
Jag tassade in i vardagsrummet och det första jag ser är tre resväskor. Packade, överfulla. Mina ögonbryn rynkas lite lätt och jag får en obehaglig känsla i magen. Du kommer ut ifrån köket, fumlar med händerna och vill inte möta min blick alls. Jag står tyst, väntar på en förklaring. Till sist tvingas du se på mig, och när dina ögon möter mina så vet jag vad som håller på att hända. Dina annars så ljusblå ögon har antagit en mörkgrå färg, dom är blanka och allt jag kan se i dom är sorg. Ångest.
Mitt hjärta bultar fort och jag känner hur jag tappar fotfästet fastän jag står helt still. Världen snurrar. Fortare än vanligt snurrar den, runt och runt. Det påminner om däckgungorna på lågstadiet, när man gjorde sig så liten som möjligt medans en vän snurrade en. Man ville både kräkas och skrika av glädje samtidigt, för det gick så väldans fort. Men nu, nu ville jag bara spy. För världen saktade inte ner till skillnad från gungan, den ökade takten och jag kände åksjukan komma närmare inpå. Men jag stod som fastfrusen, panikslagen, och hoppades att det här bara var en hemsk mardröm och att jag när som helst skulle vakna upp.
Din blick mötte min och jag ville sjunka genom jorden. Du behövde aldrig säga något, jag visste. Och det gjorde så fruktansvärt ont. Jag fick inte fram ett ljud, inga ord kändes tillräckliga för att du skulle förstå min chock. Du tog några steg närmre mig, plötsligt var du så nära att jag kände din doft. Den som alltid påmint mig om trygghet skrämde nu slag på mig. Knappt fyrtio centimeter ifrån mig var du, hela dagen hade jag väntat på det. Men hade jag vetat om det här vid lunchtid, då hade jag nog aldrig kommit hem igen. För det här, att förlora dig, var min absoluta mardröm.
Du förde försiktigt handen till mitt ansikte, smekte min kind en allra sista gång och såg mig i ögonen. " Förlåt, men det blir nog bäst såhär ", viskade du. Jag hörde hur din röst höll på att falla i bitar, det fanns tårar i närheten nu. Men innan jag hann förstå mer, innan situationen sjönk in för mig, så slängde du upp en väska på ryggen och tog tag i varsitt handtag på dom andra två. Du såg på mig, sådär djupt som bara du kunde. Som att du försökte se vad som hände inuti mig, vad jag kände och hur jag mådde. Du såg säkert också. Du såg nog förvirringen i mitt huvud, hur min hjärna arbetade för fullt med att försöka förstå hur det här gått till. Du såg nog hur min strupe krympte och luften gjorde ont att andas. Och värst av allt, du såg hur mitt hjärta gick i bitar och jag trodde att jag skulle dö. Men du stod bara där, såg på mig i en halv minut som kändes som en evighet. " Jag kommer aldrig glömma dig ", sa du lågt innan du gick. Rakt förbi mig, jag hörde hur ytterdörren öppnades och stängdes lika fort. Jag hörde stegen i trappan och ljudet av väskor som släpades bakom dig. Till sist hörde jag porten tunga duns när den stängs. Och den stängdes efter dig, för allra sista gången.
Luften blev tunn, den kändes nästan frätande och jag blev rädd för att ta djupa andetag. Istället stod jag där och kippade efter luft, som en fisk på land, medans tårarna började rinna ner för mina bleka kinder. Jag mådde illa. Fruktansvärt illa. Hjärnan arbetade på högvarv med att förstå hur allt hängde ihop men utan resultat. Benen gav vika och jag föll. Rakt ner på det kalla slitna trägolvet, jag krympte ihop till en liten boll av ingenting. För det var så det kändes, vem var jag nu, utan dig? Ingen alls. För jag kunde inte för allt i världen förstå hur någon som så sent som i morse sa till mig hur mycket han älskade mig, nu kunde säga att han tänkte gå. För alltid.
I två månader så var jag ett vrak. Den första veckan låg jag bara gömd i sängen, i hans t-shirt som han glömt, med fördragna gardiner och grät. Till jobbet sa jag att jag var magsjuk och visst kändes det så, för ibland rusade jag i ilfart till badrummet för att böja mig över toaletten. Jag mådde illa av allt tänkande, jag var utmattad av att försöka förstå dig. Det enda jag ville var att sova och när jag väl vaknade igen, så skulle allt vara som vanligt. Men det hände aldrig.
Det var en tisdag, jag hade jobbat till sju på kvällen och vid tjugo i åtta fick jag äntligen nyckeln i låset, vred om och hörde det gnisslande ljudet när dörren gled upp. Jag skuttade in i lägenheten, lycklig och förväntansfull. Hela vägen hem hade jag fantiserat ihop olika saker vi kunde göra ikväll, du och jag. Se den där dokumentären du ville se på kanal sju, gå en lång promenad vid vattnet, laga någon spännande middag ihop. Men när jag tänkte efter så spelade allt det där ingen roll, så länge jag fick spendera tid med dig. Hela dagarna längtade jag hem, till dig. För att få andas samma luft som du och äntligen få känna dina armar runt mig igen.
Jag tassade in i vardagsrummet och det första jag ser är tre resväskor. Packade, överfulla. Mina ögonbryn rynkas lite lätt och jag får en obehaglig känsla i magen. Du kommer ut ifrån köket, fumlar med händerna och vill inte möta min blick alls. Jag står tyst, väntar på en förklaring. Till sist tvingas du se på mig, och när dina ögon möter mina så vet jag vad som håller på att hända. Dina annars så ljusblå ögon har antagit en mörkgrå färg, dom är blanka och allt jag kan se i dom är sorg. Ångest.
Mitt hjärta bultar fort och jag känner hur jag tappar fotfästet fastän jag står helt still. Världen snurrar. Fortare än vanligt snurrar den, runt och runt. Det påminner om däckgungorna på lågstadiet, när man gjorde sig så liten som möjligt medans en vän snurrade en. Man ville både kräkas och skrika av glädje samtidigt, för det gick så väldans fort. Men nu, nu ville jag bara spy. För världen saktade inte ner till skillnad från gungan, den ökade takten och jag kände åksjukan komma närmare inpå. Men jag stod som fastfrusen, panikslagen, och hoppades att det här bara var en hemsk mardröm och att jag när som helst skulle vakna upp.
Din blick mötte min och jag ville sjunka genom jorden. Du behövde aldrig säga något, jag visste. Och det gjorde så fruktansvärt ont. Jag fick inte fram ett ljud, inga ord kändes tillräckliga för att du skulle förstå min chock. Du tog några steg närmre mig, plötsligt var du så nära att jag kände din doft. Den som alltid påmint mig om trygghet skrämde nu slag på mig. Knappt fyrtio centimeter ifrån mig var du, hela dagen hade jag väntat på det. Men hade jag vetat om det här vid lunchtid, då hade jag nog aldrig kommit hem igen. För det här, att förlora dig, var min absoluta mardröm.
Du förde försiktigt handen till mitt ansikte, smekte min kind en allra sista gång och såg mig i ögonen. " Förlåt, men det blir nog bäst såhär ", viskade du. Jag hörde hur din röst höll på att falla i bitar, det fanns tårar i närheten nu. Men innan jag hann förstå mer, innan situationen sjönk in för mig, så slängde du upp en väska på ryggen och tog tag i varsitt handtag på dom andra två. Du såg på mig, sådär djupt som bara du kunde. Som att du försökte se vad som hände inuti mig, vad jag kände och hur jag mådde. Du såg säkert också. Du såg nog förvirringen i mitt huvud, hur min hjärna arbetade för fullt med att försöka förstå hur det här gått till. Du såg nog hur min strupe krympte och luften gjorde ont att andas. Och värst av allt, du såg hur mitt hjärta gick i bitar och jag trodde att jag skulle dö. Men du stod bara där, såg på mig i en halv minut som kändes som en evighet. " Jag kommer aldrig glömma dig ", sa du lågt innan du gick. Rakt förbi mig, jag hörde hur ytterdörren öppnades och stängdes lika fort. Jag hörde stegen i trappan och ljudet av väskor som släpades bakom dig. Till sist hörde jag porten tunga duns när den stängs. Och den stängdes efter dig, för allra sista gången.
Luften blev tunn, den kändes nästan frätande och jag blev rädd för att ta djupa andetag. Istället stod jag där och kippade efter luft, som en fisk på land, medans tårarna började rinna ner för mina bleka kinder. Jag mådde illa. Fruktansvärt illa. Hjärnan arbetade på högvarv med att förstå hur allt hängde ihop men utan resultat. Benen gav vika och jag föll. Rakt ner på det kalla slitna trägolvet, jag krympte ihop till en liten boll av ingenting. För det var så det kändes, vem var jag nu, utan dig? Ingen alls. För jag kunde inte för allt i världen förstå hur någon som så sent som i morse sa till mig hur mycket han älskade mig, nu kunde säga att han tänkte gå. För alltid.
I två månader så var jag ett vrak. Den första veckan låg jag bara gömd i sängen, i hans t-shirt som han glömt, med fördragna gardiner och grät. Till jobbet sa jag att jag var magsjuk och visst kändes det så, för ibland rusade jag i ilfart till badrummet för att böja mig över toaletten. Jag mådde illa av allt tänkande, jag var utmattad av att försöka förstå dig. Det enda jag ville var att sova och när jag väl vaknade igen, så skulle allt vara som vanligt. Men det hände aldrig.
</3 :(