colderweather.blogg.se

Jag minns så väl den kvällen då allting hände. Hela min värld förändrades, det var som att någon drog undan mattan under mina fötter. Och denna någon som rubbade hela ordningen jag hade, det var jag själv. Det var jag som fällde mig. Hur dumt det än låter så valde jag att vända min, och våran, värld helt upp och ner. För min egen skull.
Jag släppte din hand den kvällen. Handen som jag hållit i tre års tid, handen som tillhörde killen jag älskade så otroligt högt. Valet var mitt, och jag gjorde det. Jag valde att avsluta våran historia där och då. För hur vacker den än var i början, när fjärilarna i magen kittlade en dygnet runt och man inte kunde få bort det fåniga flinet från sina läppar, så var den allt annat än vacker nu. Sagan hade gått från att vara vit och glittrig till svart som natten med ett par enstaka blixtar. Lyckan var som bortblåst och det fanns helt enkelt inget mer att ge. Varken till dig, mig eller oss. Jag tror vi båda vetat om det ett tag men inte vågat säga något, för hur kan man säga till den man ska älska att det inte finns något kvar av värde att kämpa för? Hade det funnits det, då hade livet sett annorlunda ut idag. Men det enda vi fyllde våra kapitel med var skrik, tårar och bråk. Jag var arg. På dig, för att du kvävde mig. På oss, för att hela " vi "-grejen tog för mycket av min tid. Men mest på mig själv, för att jag hade tappat bort mig själv och vem jag egentligen är när jag slog mig samman med dig. Jag är inte den som låter någon annan berätta för mig vem jag är, jag är inte den som nickar och tar emot. Det har jag aldrig varit, och kommer aldrig att bli. Och det retade mig mest, att du försökte förvandla mig till något jag inte är. Är man inte lycklig, då är det dags att gå.
Jag minns hur du såg på mig när jag sa det, med ögon som var tomma men fulla av känslor på samma gång. Du ville inte visa det, du ville inte visa nånting, men det syntes igenom. Det gör det alltid på dig. Jag såg rädslan över att du nu stod själv, jag såg ångesten över alla elaka ord du sagt till mig, jag såg paniken över tanken på att jag snart skulle gå ut ur din lägenhet för allra sista gången. Jag såg den sista glimten av kärlek också, den fanns gömd djupast i dig. Det sista hoppet om att kanske, kanske vi löser det. Och kanske blir allt bättre. Men innerst inne, visste vi båda att det räckte med önsketänkande nu. Så jag tog steget för oss båda och drog undan mattan för våra fötter. Båda föll ihop på golvet i en stunds chock och förvirring, såg på varann och undrade " så, vad gör man nu? ". Jag smekte din kind, log och reste mig upp. Jag sträckte fram handen för att hjälpa dig men du ville inte ta den. Jag såg att du var rädd, och jag visste så väl att du avskydde att vara ensam. Även om du var olycklig med någon annan så var du hellre det än ensam. Men sån är inte jag.
" Jag kommer alltid att känna något för dig, jag vet inte vad men det finns där ", sa jag och såg på dig. Dina gråblå ögon såg ängsliga ut, du ville inte ta in vad som hände. Än mindre ville du säga något som kunde göra dig sårbar och mer svag än du var just då. Jag log svagt mot dig en sista gång innan jag vände mig om och gick ut genom din dörr. Längst ner i trapphuset stannade jag upp, lyssnade. Inga steg. Inga rop. Inga tårar. Du tänkte inte följa efter mig, du tänkte låta mig gå nu. Så jag gick, jag öppnade porten och lämnade din byggnad för allra sista gången. Men jag kände dina ögon i nacken, jag visste mycket väl att du följde mig från köksfönstret. Men jag vände mig inte om, inte en enda gång.
Det fanns inget att se tillbaka på längre, inget att stanna upp för. Livet började på nytt nu och för första gången på länge kände jag hur lyckan bubblade upp inom mig.