colderweather.blogg.se

 

Det mörka rummet hade långsamt gått från att vara min värsta fiende till att bli min bästa vän. Här fanns min nya trygghet, här var jag säker från att bli sårad igen. Jag började sakta få tillbaka livslusten, viljan till att fortsätta och börja om på nytt. Under nätterna, när grannarna sov som bäst, möblerade jag om. Jag släpade soffan till andra sidan rummet, plockade undan alla foton som påminde om honom, knuffade sängen så att den stod under fönstret istället för mot väggen, la mattor kors och tvärs, spikade till och med upp en hylla i köket. Det kändes bättre att göra det på natten, att börja om. På dagen kändes det som att jag hade ett berg att bestiga, på natten krympte det till en liten kulle. För ingen såg mig, ingen hörde mig, ingen visste att jag började om på nytt.
Hjärtat var fortfarande i bitar men efter otaliga långa, vakna nätter av tänkande så kändes det bättre, trots allt. Min bästa vän hade fått med mig ut igen. Och även om vi gick efter tjugo minuter, när den höga musiken och mängden människor blev för mycket för mig, så var det början på vägen tillbaka till mig själv.
Jag hade spenderat timmar med att oroa mig över vad jag hade gjort fel, varför han inte svarade, om han var arg på mig över något, tänkt över allt dumt jag nånsin sagt eller bara väntat på att han skulle komma tillbaka. Bara ringa på dörren och säga att det hela var ett förfärligt misstag. Men det hände aldrig.
Lusten att vakna till liv kom tillbaka mer och mer. Jag gick ut på stan med vänner, fikade, vandrade i affärer och åt middag hos folk. Jag var tillbaka. Kanske inte helt komplett, inte än, men bitarna av mig satt ihop.
Men så hände det. En torsdag morgon, vid tjugo över elva. Jag hade äntligen dragit på mig mina svarta favoritjeans igen, dom som satt skitsnyggt och som jag kände att jag klarade vad som helst i. Jag hade snörat på mig mina slitna converse och dragit en grå t-shirt över huvudet. Och inte en för stor t-shirt med fläckar av choklad och jordgubbssylt, utan en som faktiskt satt smickrande. Jag hängde väskan över axeln och vandrade gatan ner och in på konsum. Jag tog en korg på hjul och drog den lugnt efter mig medans jag vandrade från hylla till hylla. Inspirationen till att laga middag hade kommit tillbaka till mig, efter flera veckor av pizza, hamburgare och take-out. Kyckling, purjolök, mjölk, ägg, pasta. Listan var lång efter att jag, dagen innan när jag äntligen ställde mig vid skafferiet för att hitta något att laga, insett att mitt förråd av mat var tomt. Så när som på en burk majonnäs och fyra gamla potatisar.
Jag var halvvägs igenom affären när det hände. En burk kaffe hade precis fallit ner i korgen med en duns och när jag såg upp så stod han där. Knappt fem meter framför mig, i nya skor och med tröjan på sned. Han höll om någon. Hans händer var på hennes midja, och hennes rygg var emot mig. Han log emot henne, så som han alltid brukade le mot mig när jag sagt något fånigt. Hennes telefon plingade till, hon tog upp den och scrollade fram meddelandet. Då såg han mig. Han släppte henne med blicken, slötittade först på flingorna framför honom och såg sen åt mitt håll - och stannade tvärt. Den panikblandade skräcken i hans ögon lär jag nog aldrig glömma, inte heller hur jag kunde se hur han stelnade till som om han faktiskt hade sett ett riktigt spöke. Nu var stunden här, jag hade min chans. Jag kunde skrika hur mycket jag ville, jag kunde få ett rejält utbrott och förlöjliga honom inför alla i butiken. Alla skulle få veta hur hemsk han var. Henne kunde jag också skrika lite på, att hon var en avskyvärd människa om hon visste om hur han hade betett sig emot mig. Hela min kropp var på helspänn, jag kände hur vreden kokade inom mig. Allt jag längtat efter att få säga under så lång tid, här var min chans. Det var nu eller aldrig.
Jag smålog åt honom. Det var inte vänligt, men det var inte heller ett elakt hånflin. Det var ett sånt där leende som får en att undra i veckor över vad människan menade. Jag nickade åt honom, kände hur min svarta hatt gled lite fel. Jag rättade till den, la ner ännu ett kaffepaket i korgen utan att släppa honom med blicken, och gick sen framåt. Rakt emot honom, utan att blinka. Han var tre meter ifrån mig nu. Leendet bleknade ut, jag såg bara på honom utan att säga ett ord. Sen svängde jag höger mot kyldiskarna. Mina halsband klirrade medans jag gick, hjärtat bultade så hårt i bröstet att jag trodde att det skulle fly ifrån mig. Och jag kände hur hans blick brände i min rygg hela tiden, den nästan bad mig att vända mig om.
Men jag bara gick.
Den kvällen mådde jag bättre än jag hade gjort på länge, och innerst inne visste jag också varför. Jag hade haft chansen, den låg i mina händer och jag hade kunnat skrika mig hes på honom där och då. Alla hade fått veta vilken vidrig människa han var och han hade kanske äntligen förstått hur mycket han skadat mig. Men någonting i mig ville inte göra det, någonting skrek nej. Det gick bara inte, jag kunde inte. Jag kunde inte vara så hemsk mot honom trots att han förtjänade värre än så. För trots allting, så älskade jag honom i två år. I två fina år så var han min och jag var hans, i två år var jag lycklig. Tack vare honom. Jag ville inte längre se allt han gjort fel, jag ville inte tänka på honom mera. Han var en del av mitt förflutna, inte av mitt nuvarande liv. Det var över. Och det var väl egentligen först nu som jag verkligen insåg det, det var slut. På riktigt. Och det var inte för att han hade betett sig fel eller för att han stod där med någon ny, någon som inte var jag. Det var för att jag hade kommit över honom, och vad vi var, utan att märka det förrän han stod framför mig. Det högg till i bröstet av att se honom, det kan jag erkänna. Men sen då? Jag tog ett andetag och kände efter. Inget. För det fanns inget kvar att känna.
Jag kröp ihop i soffan, drog en filt över mig och tog fram en ny bok som jag velat läsa länge. Flera stearinljus var tända och jag riktigt njöt av att bara vara, med mig själv och ingen annan. Timmar gick och det var inte förrän klockan slagit två på natten som jag gick mot sovrummet. Mobilen lyste på bordet vid sängen. Sju missade samtal och två sms. Hans nummer var raderat sen veckor tillbaka men vad gjorde det när jag kunde det utantill. Jag klickade fram inkorgen för sms och läste det första.
Snälla svara, jag behöver verkligen få prata med dig. Det kändes förskräckligt att se dig sådär. Och mest gjorde det nog ont för att du inte verkade bry dig om mig alls, jag trodde alltid att du skulle vara upprörd om du förlorade mig men du verkar ju må bra. Jag trodde du skulle skälla ut mig, jag trodde du skulle bli arg och skrika på mig, och så ler du. Varför ler du, för jag förstår det verkligen inte. Du borde hata mig. Jag skulle göra det om jag var du. Jag gör det ändå. För jag lämnade den bästa människan jag nånsin har haft i mitt liv, och jag kommer för alltid få ångra det. Jag saknar dig, jag insåg bara inte hur mycket förrän idag. Förlåt mig. För allt. Jag gjorde ett misstag och följde en impuls som visade sig vara totalt fel. Snälla prata med mig.
En klump i magen bildades, och jag kände hur luften tätnade i halsen igen. Jag svalde hårt och tryckte upp nästa sms. En mening. Så enkel, men den sa allt som behövdes.
Jag skulle aldrig ha gått ifrån dig.
Och i den stunden så kände jag mig fri. En sten hade släppt, en stor sten som jag burit på så länge nu. Jag behövde inte undra längre. Jag kunde sluta tänka och oroa mig över hur det skulle bli om jag sprang in i honom, för nu hade det hänt. Och jag hade överlevt det utan problem. Mitt hjärta värkte inte längre, tårarna tryckte inte längre bakom mina ögonlock. Jag gick inte sönder när jag såg honom. Jag gick vidare.